Det är min tur nu, men bara för att det hela tiden annars är deras tur. Min tur är en kort obetydlig paus i deras tur. När jag går över övergångstället, med en känsla av skuld.

När jag använder mitt busskort i tunnelbanespärren och en fattig går in efter mig på samma gång vill jag inte att en vakt ska stå där och säga "Hörredu, stick", till den fattige. Men jag vill att en vakt ska stå där och säga "Hörredu, välkommen", till mig.

Jag dras kompakt ihop som en blöt tung stickad tröja av alla tankar på sådant som inte hänt. Sen ligger jag och möglar surt här i hörnet tills jag blir stickig som en kardborrboll. Då rullar jag ut och fastnar på allt som är mjukt och vackert. Vi passar inte ihop men är gjorda att fastna i varandra.

Ja nej, jag läste en bok som gjorde mig sådan här idag.